Alla mina mödrar

jag var en enda stor vrångstrupe
jag var en som hamnade precis
lagom snett varje gång för att det
skulle räknas som mordförsök
alla mina mödrar
vaggade mig till sömns om nätterna
försökte slå koliken ut ur mig, jag var
ett barn som gick i orange och rött
jag var eld och lågor, jag gallskrek mig
djuphavsblå

jag växte upp till ett akvarium
tidvattnet nådde mig bara i perioder
jag var ömsom torrlagd och sprucken
ömsom desperat med tonåringens
rotlösa undran med längtan i blicken
flykten insprängd under fötterna
länge trodde jag att jag var
revbenet som konstruerade kvinnan
att jag växte som ogräs i min trädgård
den jag skulle odla
i vuxen ålder övergick jag till
att låtsas vara blind, bli tyngre, tänkte att
jag var ett berg som inte gick att flytta
att jag skulle bestigas, besegras
om nätterna la jag ut fällor
försökte bli bara sten
väntade tålmodigt

när han äntligen kom
var allt han sa
jag var en stillahavsö
helt täckt av plast
en kontinent som
mörknade med tiden

Ensam varg söker

jag vet
det är inte enkelt
ingenting är någonsin det
löven sliter sig från träden och stammen saknar sin grönska
mina rötter ligger i träda de vilar sig i stiltjen
bidar sin tid

något kommer hända måste hända allting surrar suckar
jag glider ur omfamning efter omfamning och sliter mig själv från flocken
placerar fot efter fot rakt ut ingenting, kanske allt
det står skog i vägen det finns hav att sjunka i jag gör det gärna
bäddar in mig i tvivel, i glömska, i jaha okej
livet är större jag är en storm jag tar mig igenom
allting strömmar genom kroppen själen som ett såll jag silar intrycken
skiljer myggorna från tigrarna låter något fylla på och något annat ösa ur

Du ser lite trött ut

alla säger
bara vakna varje morgon
bara var precis normal
det är inget fel på dig
du är perfekt normativt som du ska
bara sucka mycket säg det är mycket nu
hasa när du rör dig genom ändlösa korridorer
säg det är verkligen mycket nu
kopiera papper gör något skriv saker
räkna ut rätta till tänk efter
tänk efter riktigt mycket säg du
har huvudvärk finns det panodil
ha ofta värk säg äsch det spelar
ingen roll ha en kalender i varje hamn
en smart apparat i varje famn tala högre
rör dig snabbare ha effektiva möten
stressa lagom intensivt lev litegrann
le litegrann du ser lite trött ut är du
trött eller är det bara ditt ansikte som
inte fattat vad det innebär att vara sitt
eget bästa varumärke sin egna bästa fiende
sin värsta mardröm som att vakna mitt i natten
och hoppas att allting sjunker att gå under
ett bröstkorgsandetag i sänder

oförmågan vaggar tyst och stilla
säger sov nu bara sov lilla vän
imorgon blir det säkert sämre

(She's so heavy)

hon är trög
där hon vill
vara snabb
hon är seg
där hon vill
vara mjuk
och hon är
oformlig och
fast i sina
egna funderingar

där hon vill vara
fri som fågel och
bräcklig som
våren

Mig kan du ösa ur

valarna sjunger i gränderna
det är en sorgesång de sörjer sina döda
sina utdöende väldshav jag smeker mina
egna, svävar i tanken bär min kropp mitt ansikte
mina kontinentplattor, fyller fickorna med sten
försöker vara tung, måste bli tyngre

håller mina höftben ett bäcken mig kan du ösa ur
valarna sjunger i mig jag är en ocean
det läcker från bröstkorgen
jag är ett såll
tiden rinner som sand
jag sitter klarvaken, rå, naken
vänder mig själv som timglas
försöker få allting att sakta ner

kroppen ekar tömd och skrämd
den är ett kärl jag är ett kärl
ge mig ett skäl säg detta är vad jag behöver
fyll mig till bredden, tysta min oro
mina mardrömmar, de rider mig om nätterna
fyll mig så att jag stannar, fötterna mot
marken jag behöver tyngden
jag har
all anledning
till oro

Skogsparti

tiden rinner som sand
jag sitter klarvaken, rå,naken
stiger ur drömmen rakt in i elden
bränner sönder synapserna
hjärnhinnorna klibbiga våta
samlar tårarna utanpå inuti
det svämmar över

snart kommer våren
det känns som fördämningar
allting brister spricker
går i tusen små bitar
jag vet hur det kan vara
i gryningen rasar trollen
jag håller mig inomhus
begraver huvudet i sanden
vänder mig själv som timglas
försöker få livet att sakta ner

vänder kroppen i sängen
vrider tankarna i sömnnen
stryker mig själv
över kinden
allt kommer att bli bra
det finns ljus det finns värme
det finns långsamma tankar och
längre dagar det finns inga deadlines
allt är stilla du kan vila nu
kom lägg dig här luta huvudet mot mig
jag kan vara något slags bergsmassiv
kan vara någon slags skog du kan få
gå lite vilse i mig

En planet i kvinnokläder

din kropp
en himlakropp
jag stjärnskådar
dina konturer
hittar dina ljusglimtar
läpparna längs med dina linjer
du mjuknar med tiden
jag slukar dig som svarta hål
din kropp en himlakropp
ett stjärnornas krig
berätta för mig hur jag
vinner dina strider

berätta för mig hur du smakar varför
jag vill strila fingertopparna som regn
nerför dina revbensbågar, ta reda på var
du slutar och Tomma Intet rimligen borde börja
fyll mig med rymd jag vill hitta dina ljusaste stunder
strecka dina konturer, upptäcka dina former, jag vill
veta vad som skakar dig hur jag får dig helt ur
balans

så jag cirklar runt och runt
som fast i dina omloppsbanor
håller mig på en armlängs avstånd
surrar andetagen i halsen
fastnar i mina mörkaste tankegångar
tänk om tänk om tänk om
jag är en planet i kvinnokläder
vill svälja dig hel
stanna kvar bli med mig
jag lovar
det finns rum
fyll min bröstkorg
den är vidöppen och skör
helt bräcklig i all sin styrka

så jag markerar dina linjer
hittar det ljusa i dig
ritar dig så som jag ser dig
fyller dig med färg
du är sharlakansröd
djupgrön
orosblå
målar dina höfter
dina nyckelben

din kropp
en himlakropp
ibland flera
binder dig med silkestråd
varv efter varv
jag expanderar
erroderar